Guardiola, en man jag beundrar.

I mitt tidigare inlägg så skrev jag om den sista av dem 6 titlar som Barça nu har bärgat, nämligen klubblags-VM. Jag tänkte skriva om Guardiola men såg att inlägget blev ganska långt.

Guardiola då, mannen som under sin första säsong som tränare för Barças A-lag bärgade hem dem tre största titlarna som finns inom klubbfotboll. La liga, Champions League och den inhemska cupen, Copa del Rey. Denna säsong har han även vunnit tre titlar (se tidigare inlägg).

Guardiola är ödmjukheten själv. Han tar aldrig ut en seger på förhand och underskattning finns inte i hans vokabulär. Han är däremot en man som står upp för sin fotbollsfilosofi och följer den till 100%. En beslutsam man.

Vinsten mot Estudiantes i finalen av klubblags-VM var något extra. För första gången i klubbens och fotbollens historia har en och samma klubb bärgat hem 6 utav 6 möjliga titlar under ett och samma år. Men det var inte sekvensen där Pedro kvitterade som man kommer komma ihåg mest. Inte heller är det Messis vinstmål. Det som jag och dem flesta culés världen över kommer komma ihåg från den dagen är en gråtande Guardiola. En person som är fostrad i Barcelona, spelat i Barça och nu tränar Barça. En person som är den bästa definitionen av ordet culé.

Guardiola, Barça-sonen, brast ut i tårar efter matchen. Den störste i Barças historia blev den dagen ännu större. Hans tårar var glädjetårar för sitt älskade Barcelona.